Fem veckor avverkade, 8 kvar

Två chanser har jag nu haft att insupa Gangnamstilen, två chanser jag vill hävda utnyttjades till fullo genom upprepade besök till amerikanska samt koreanska restauranger. Jag bibehåller en 100% besöksratio till Dunkin' Donuts och med Psys kroppsform i åtanke måste Dunkin' Donuts utgöra enssensen i det som konstituerar Gangnamstilen. 

En av de många bankbyggnaderna i Gangnamdistriktet.

Sedan förra inlägget har en Japan flyttat in i rummet och kommer stanna här i fem veckor till. Har från några håll blivit upplyst om min tur att det ej var en kines som flyttade in, kan inte säga så mycket utöver att folk är folk oavsett var man kommer i världen vilket skenbart även inkluderar fördomar.

Utöver utökandet av antalet boende i rummet har inte särskilt mycket skett, aningen monotont men dagsschemat lämnar inte mycket tid för annat. Det är däremot två saker jag ser fram emot: om två veckor har jag avverkat mer än hälften av mina tre månader i Korea samt om 18 dagar fyller Emil 18 vilket utöver myndighet innebär att han för sitt eget bästa borde ha tagit sitt körkort då jag landar om 56 dagar.

Högt tryck på axlar

Sjuttio dagar är vad som kvarstår av min Koreavistelse vilket betyder att jag för 21 dagar sedan tog farväl av Janet och Emil på Arlanda, till den sistnämndes glädjefyllda hänryckning (en månad innan min avresa hade han bestämt sig för att ockupera mitt rum med en dubbelbädd i.e. våra sängar bredvid varandra). När jag passerat säkerhetskontrollen och inte längre såg bråkdelen av min familj kändes tiden framför mig minst sagt överväldigande. Väl här har tiden dock passerat snabbare än förväntat, trots att tre pass per dag onekligen gör dagarna väldigt långa.

Som Michell berättade innan jag gav mig av och som framgått väldigt tydligt är det tung och högfrekvent belastning som läggs på axlarna. Redan två träningsveckor in hade skada drabbat två koreaner och i gymmet syns det tydligt att många fler har ont eller är stela i axelpartiet. Med träningen vi hittills genomgått är detta föga överraskande. När jag för en smärre skara koreaner gick igenom komplexfemman hade alla problem med dragrörelsen uppåt. Stöt fick ersätta drag. På morgonpassen utgör ofta olika variationer av skottkärra eller kolmaskar stora delar av träningen, båda väldigt påfrestande för axlarna.

Utöver att vara treveckorsmarkör var idag även dagen då jag fick min första meny för hembeställning. Än en gång har Michell rätt, skolmaten blir man kvickt less på.

Måltidernas trial & error

Igår var första dagen av träning med judotruppen vilket också inkluderade det första judopasset sedan jag kom hit. Som så ofta är fallet med träningsläger bestod det första passet av löpning, spurter, backar och bärande, vilket inte underlättades av spöregnet eller att det snöade. Med andra ord jobbig skit innan soluppgången.

Mellan träningarna vid måltiderna sysselsätter jag mig med att lista ut vad det är jag äter. Utöver ris, Kimchi och ägg skulle mitt resultat kunna sägas vara undermåligt, eller åt helvete fel. 

Utöver träningen händer inte mycket och med närmare eftertanke; vad skulle möjligtvis kunna hända?

Med korta inlägg som detta skulle det väl bestå bloggaren att med hjälp av bilder fylla ut eller skapa intresse för läsaren? Givetvis, dock är jag då i behov av min iPhonesladd för att kunna föra över bilderna till datorn och eftersom den är bortom min stationära aktionsradie får det helt enkelt vara.

Efter landning kommer Kimchi och dåligt isolerade väggar.

På den förhalandes vis sker första blogginlägget den 19:de, några dagar efter landningen i Incheon utanför Seoul den 15:de. De tio timmar som utgjorde lejonparten av mina två flygturer spenderades mellan Istanbul och Seoul i sällskap av en rökhostande koreansk pojke, en pojke som inte fann sig i att ekonomiklass inskränkte hans planer att sova i vilken position han än behagade.

Sen jag har kommit hit har jag flyttat in i ett eget rum på femte våningen (våningen för utbytesstudenter och sistaårselever), tränat några pass inför träningsstarten med judolaget, ätit Kimchi till samtliga måltider men även likt Walpoles tre prinsar från Serendip erhållit nöjet av att se en Korean i brist på toalettpapper skita på badrumsgolvet.

Utöver detta har inte mycket försiggått, nätterna på rummet har varit, på grund av den tunna isoleringen av väggarna, kalla. Jag vänjer mig snabbt vid temperaturen och det finns egentligen ingenting att gnälla det minsta över, får lite hjälp med saker och ting som hör till vardagen här på universitetet och har hittills inte haft någon anledning till att göra någonting annat än att trivas.

Hur ofta nya inlägg görs har jag ännu inte tänkt över men antar att det kommer ske var tredje till femte dag.