Sjuttio dagar är vad som kvarstår av min Koreavistelse vilket betyder att jag för 21 dagar sedan tog farväl av Janet och Emil på Arlanda, till den sistnämndes glädjefyllda hänryckning (en månad innan min avresa hade han bestämt sig för att ockupera mitt rum med en dubbelbädd i.e. våra sängar bredvid varandra). När jag passerat säkerhetskontrollen och inte längre såg bråkdelen av min familj kändes tiden framför mig minst sagt överväldigande. Väl här har tiden dock passerat snabbare än förväntat, trots att tre pass per dag onekligen gör dagarna väldigt långa.
Som Michell berättade innan jag gav mig av och som framgått väldigt tydligt är det tung och högfrekvent belastning som läggs på axlarna. Redan två träningsveckor in hade skada drabbat två koreaner och i gymmet syns det tydligt att många fler har ont eller är stela i axelpartiet. Med träningen vi hittills genomgått är detta föga överraskande. När jag för en smärre skara koreaner gick igenom komplexfemman hade alla problem med dragrörelsen uppåt. Stöt fick ersätta drag. På morgonpassen utgör ofta olika variationer av skottkärra eller kolmaskar stora delar av träningen, båda väldigt påfrestande för axlarna.
Utöver att vara treveckorsmarkör var idag även dagen då jag fick min första meny för hembeställning. Än en gång har Michell rätt, skolmaten blir man kvickt less på.
No comments:
Post a Comment